Idag träffade jag en av världens bästa människor. En vacker, intelligent, rolig och varm människa - en av mina närmsta vänner och tillika min före detta flickvän. Förhållandet är över sedan ett par år tillbaka, men vänskapen består. Vi firade våren med glass vid ån. Gott så. Vad som än föranledde uppbrottet, vilket jag inte tänker ta upp här, så finns det vissa saker jag verkligen ångrar. Exempelvis min alltför ofta insomnade stil - mitt sätt att inte bry mig tillräckligt. Tvåsamhetens kokong söver dig lätt i all sin bekvämlighet. Varför bry sig om hur man ser ut när man ändå har någon som älskar en? Varför göra det där lilla extra för att vara attraktiv för sin partner en vanlig dag? Varför inte bara slappna av och mysa in sig? Vi har ju varandra ändå. Mm, men hur länge? Tänk om det är så att din partner älskar dig trots din stil. Och tänk om det är lite trist att du inte försöker lite mer? Tänk om det faktiskt är upp till dig att ge din partner den där pirrande känslan? Och det är kanske inte bara för din egen skull som du borde träna lite mer? Varför ställer man sådana här frågor först efteråt, när det uppenbarligen är för sent? Eftertankens kranka blekhet. Så lätt det är att vara efterklok när ordet singel står inbränt i pannan. Men låt oss glömma ånger över en svunnen tid. Det viktiga här är inte att gräva ner sig i de här frågorna, utan att lära sig något av dem. Kanske kan jag ändras till det bättre?
För ett tag sen kände jag ett skriande behov att skaffa mig ett par mysbyxor. De är ju så härliga att glida runt i hemma. Men då slog det mig – är de inte den där symbolen för insomnad bekvämlighet som jag gått och letat efter? Är det inte mysbyxan som står för det där fantastiskt mysiga men ack så osexiga som det är så lätt att falla in i och vänja sig vid? Jag vet inte, men jag har i alla fall inte skaffat några ännu. Men kanske tänker jag helt fel. Det borde ju trots allt vara sexigt med något som går så fantastiskt snabbt att ta av.
Men helt oavsett - faktum kvarstår. Vardagen glöms så lätt bort. Om inget firas kan vi slappna av. Vardagen är ingen fest, ingen Alla hjärtans (jävla) dag och ingen födelsedag. Ja men då så, då kan jag lugna mig. Min partner älskar ju mig ändå. Men att bli tagen för given är ingen sexig känsla. Det är en känsla som får en att drömma sig bort. Kanske mot grönare gräs. Kanske tillbaka till tiden då allt var nytt och spännande. Hur får man fjärilarna att stanna i bröstet då? Hur behåller man våryra i sinnet en helt vanlig dag? Livet kan vara långt eller kort och vi kan ha ynnesten att få dela dagarna med någon vi älskar. Eller inte. Jag tror numer att man med enkla medel kan visa uppskattning för varje dag man får ha tillsammans. Varför inte tona ner dessa kommersiella ”viktiga dagar” och istället fira den ack så negligerade vardagen? Vardagen som du i bästa fall delar med någon du älskar. Prova! Och om du då en vanlig dag får frågan varför du har klätt upp dig, varför inte svara: Jag firar att det här är dagen då jag får vara med dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar