Cleaning out my closet

Jag tyckte att det var dags att gå igenom min dignande garderob. Ett tydligt tecken på att det är dags är att man inte får plats med mer. Och jag kände att det var dags att säga ett stort fuck you till det som inte är jag. Det jag inte vill vara. Det som var där för andra. Så jag tog ett djupt andetag. Sparkade mentalt in dörren. 10,5kg rensades ut. En sopsäck. Såg jag någon skillnad i garderoben? Nej.

Jo okej, nog kunde jag ana lite mindre färg nu. Lite mer gråskala trädde fram. Blått hade åkt all världens väg. Men som en person intryckt i benämningen, i formen, ja i den förbannat tradiga normen ”man” kändes det skönt att göra mig av med detta. Det är inga ungar som skapat idéer kring blått och rosa och de normer dessa förknippas med. Det är vi vuxna. Och vi kan välja att stå utanför. Ta ställning. Välja bort. Välja nytt. Jag kan finna ett värde i att ifrågasätta godtyckliga könsnormer (och då för min del speciellt normer knutna till att vara ”man”) och deras symboler. Tänka själv. Välja annat. Sen så är det ju inte hela världen såklart. Kläderna är inte du. Inte en tråd är tvingande när du formar uppfattningen kring vem du är. Men du har möjligheten att genom dem säga något som du har på hjärtat eller visa vem du vill vara. Men men…

Den tanke som slog mig när rensningen hade gjorts var: kom jag inte längre än så här? Var det verkligen hårdhandskar jag hade på mig? Så mycket fanns kvar för att ”det skulle kunna vara bra att ha”. Som stoppas tillbaka. Göms undan med hänvisning till möjliga situationer, mer eller mindre sannolika. Men måste allt vara så välanpassat när de där situationerna oväntat dyker upp? Tydligen. Men jag jobbar på det. Man borde kunna gå i skogen med läderbrallor, träna i jeans, bada i kalsonger. Och framför allt: Spara aldrig kläder med hänvisning till att de skulle kunna vara bra att måla i (om du nu inte målar ofta vill säga). Har jag någonsin sparat kläder för att måla i? Ja, betydande mängder. Har jag någonsin målat i kläder som jag sparat för att måla i? Nej. Målar jag överhuvudtaget? Bara på papper. Behöver jag speciella kläder för det? Nej.

Men där stod jag alltså, med en säck kläder, som med lite mindre bortskämd separationsångest skulle ha kunnat vara betydligt större. Nu skulle den bort. Visst hade man kanske kunnat sälja något, men antagligen hade det inbringat för lite för att det skulle vara värt mödan och dessutom hindrat mig från att överhuvudtaget få något uträttat. Sen hade det förhindrat något förknippat med ett större värde: värdet av att ge. Och det säger jag inte för att få ett puttenuttigt ”aaaw” utan för att det faktiskt är bra ballt.

Så ut åkte säcken. Kanske var det bara en klump av tveksamt värde - men kanske också något likt en julsäck som i förlängningen kunde leda till några extra tallrikar soppa för någon bättre behövande. Vad vet jag? Det finns något visst i att ge. Dels för att det ger en inre tillfredsställelse av att göra gott (ja Karl-Bertil Jonsson, så är det, och det har man sin fullaste rätt att njuta av) och dels för att det kommer andra till nytta. Och även om denna typ av välvilja tyvärr ofta har utnyttjats historiskt sett av tveksamma organisationer, så får detta inte hindra oss från att fortsätta vilja och försöka finna vägar mot ett rimligare sätt att leva i den här överdrivna världen av materiella värden. Vår konsumism är sjuklig och i det långa loppet helt ohållbar. Och när det gäller andrahandshandel, som är den fräsigaste formen av handel, så är det också av vikt att man faktiskt ger tillbaka för att upprätthålla systemets fortsätta vitalitet. Att ge för att få. Men det är svårt att inte vara en del av det andra. Lätt att prata. Lätt att spy på sina pretentiösa plattityder och höga ideal som så lätt blåser ihop som westernkulisser.

Kanske vill jag mest bara bli av med saker. Bli av med en börda, ett ok. Känna att jag möjligen äger lite men inte ägs. Frigöra mig från tingen. Bli mig.

För sent för Edelweiss

Idag träffade jag en av världens bästa människor. En vacker, intelligent, rolig och varm människa - en av mina närmsta vänner och tillika min före detta flickvän. Förhållandet är över sedan ett par år tillbaka, men vänskapen består. Vi firade våren med glass vid ån. Gott så. Vad som än föranledde uppbrottet, vilket jag inte tänker ta upp här, så finns det vissa saker jag verkligen ångrar. Exempelvis min alltför ofta insomnade stil - mitt sätt att inte bry mig tillräckligt. Tvåsamhetens kokong söver dig lätt i all sin bekvämlighet. Varför bry sig om hur man ser ut när man ändå har någon som älskar en? Varför göra det där lilla extra för att vara attraktiv för sin partner en vanlig dag? Varför inte bara slappna av och mysa in sig? Vi har ju varandra ändå. Mm, men hur länge? Tänk om det är så att din partner älskar dig trots din stil. Och tänk om det är lite trist att du inte försöker lite mer? Tänk om det faktiskt är upp till dig att ge din partner den där pirrande känslan? Och det är kanske inte bara för din egen skull som du borde träna lite mer? Varför ställer man sådana här frågor först efteråt, när det uppenbarligen är för sent? Eftertankens kranka blekhet. Så lätt det är att vara efterklok när ordet singel står inbränt i pannan. Men låt oss glömma ånger över en svunnen tid. Det viktiga här är inte att gräva ner sig i de här frågorna, utan att lära sig något av dem. Kanske kan jag ändras till det bättre?

För ett tag sen kände jag ett skriande behov att skaffa mig ett par mysbyxor. De är ju så härliga att glida runt i hemma. Men då slog det mig – är de inte den där symbolen för insomnad bekvämlighet som jag gått och letat efter? Är det inte mysbyxan som står för det där fantastiskt mysiga men ack så osexiga som det är så lätt att falla in i och vänja sig vid? Jag vet inte, men jag har i alla fall inte skaffat några ännu. Men kanske tänker jag helt fel. Det borde ju trots allt vara sexigt med något som går så fantastiskt snabbt att ta av.

Men helt oavsett - faktum kvarstår. Vardagen glöms så lätt bort. Om inget firas kan vi slappna av. Vardagen är ingen fest, ingen Alla hjärtans (jävla) dag och ingen födelsedag. Ja men då så, då kan jag lugna mig. Min partner älskar ju mig ändå. Men att bli tagen för given är ingen sexig känsla. Det är en känsla som får en att drömma sig bort. Kanske mot grönare gräs. Kanske tillbaka till tiden då allt var nytt och spännande. Hur får man fjärilarna att stanna i bröstet då? Hur behåller man våryra i sinnet en helt vanlig dag? Livet kan vara långt eller kort och vi kan ha ynnesten att få dela dagarna med någon vi älskar. Eller inte. Jag tror numer att man med enkla medel kan visa uppskattning för varje dag man får ha tillsammans. Varför inte tona ner dessa kommersiella ”viktiga dagar” och istället fira den ack så negligerade vardagen? Vardagen som du i bästa fall delar med någon du älskar. Prova! Och om du då en vanlig dag får frågan varför du har klätt upp dig, varför inte svara: Jag firar att det här är dagen då jag får vara med dig.

Techno! Emergency! Maximum velocity!

Nu är det snart dags. Vardagsproper lämnar inom ett dygn landkrabbor och grus och ger sig ut på havets böljande blå. Det är dags för en och annan öl. Det är dags för synt. Det är dags för Das Boot 2011. Vår styrman sätter kurs mot Tallinn och vi har 40 timmar på oss att dansa och festa loss iförda svartaste svart. För en utomstående kan det kanske se komiskt ut. Vi är vana att vara enstaka freaks i våra städer och byar. När vi strålar samman kan det kanske låta lite fånigt när vi säger att vi inte vill vara som alla andra. Men vi bryr oss inte. På Das Boot klär vi upp oss. Men tro inte att det är en maskerad. Det är en förbannad högtid! Vi kommer att ha konstiga frisyrer, som undercuts och snedluggar. Vi kommer att flörta med militarism i våra kängor, skjortor och hängslen. Vi kommer att se en charm i den totala frånvaron av färg, för svart är ändå fräsigast. Och vi kommer att stompa runt så svetten sprutar till musik som du antagligen inte skulle välja att lyssna på.

Vän av ordning kanske vill fråga: men hördu X, är det här verkligen din genuina stil? Är det inte så att du bara klär dig såhär just nu? Är inte det att vara en posör?

Frågorna har fog för sig. Jag ser det såhär: för mig är det viktigt att min stil och min musiksmak går ihop, likt det ofta är för personer inom subkulturer som hårdrockare, syntare, hip-hopare etc. Problemet är att jag har en mycket bred musiksmak och kan identifiera mig i många sociala sammanhang. Därför känner jag mig inte låst till en enskild subkulturs sätt att markera sin stil. Jag ser mig som en syntare. Men jag ser mig också som ett metalhuvud och som en punkare, bland annat. Detta ger en blandad stil, ett slags stilanarkism i vanliga fall. Men vid vissa tillfällen väljer jag att renodla min splittrade stilidentitet. Åker jag till Metaltown har jag en stil. Åker jag till Arvikafestivalen har jag antagligen en annan. Jag uppvisar då en del av mig som är jag, men döljer då samtidigt andra delar. Så det handlar inte bara om en dress code för en posör. Möjligen tycker somliga att man bara ska ha en stil och sedan stå för den i alla lägen. Det respekterar jag, men jag vill inte låsa mig på det viset. Jag vet vem jag är vad jag än har på mig. Och jag bryr mig faktiskt inte om vad folk tycker om det. Så mycket har punken lärt mig. Jag har för övrigt aldrig klätt mig i så många damkläder som under min tyngsta punkperiod. Men punken är ett lite paradoxalt exempel – man borde inte så lätt kunna känna igen en så uttalad stil- och musikanarkist som punkaren. För punkaren borde väl säga: jag klär mig hur jag vill och lyssnar på vad fan jag vill. Fuck you! Men uniformen och de ikoniska banden är smått reglerade sen 70-talet. Jobbigt. Tänk att det dessutom ska vara så svårt att revoltera när föräldragenerationen redan ha gjort det med bravur? Det är inte lätt att vara ung och arg idag.

Men vissa saker i tiden förändras. En äldre kollega, en herre på nyss fyllda 60 år, kom ut på lagret idag och gav mig glada tillrop. Oftast när jag spelar musik på lagret så är mottagandet lite tvekande. Elvis är alltid ok. Metallica är hemskt oljud. Men idag fick jag kommentaren: ”Idag spelar du ju äntligen något man kan lyssna på!” Jag spelade Enjoy the Silence med Depeche  Mode… Så jag kan med glädje konstatera: det finns hopp, även för den äldre generationen. Så nu, några dagar framöver: njut av tystnaden! Ohoj!

Smile if there’s anything you want

När jag gick på högstadiet var jag en så osäker liten pojk. Jag ville vara så cool. Jag var inte cool. En strategi jag hade var att försöka se svår ut. Det försöket fick ett abrupt slut när en flicka som jag tyckte var söt undrade varför jag gick runt och såg sur ut jämt. Nej nej, ville jag säga. Jag är inte sur, jag är häftig. Eller? Lite? Nej? Fan. Sen dess har jag försökt le mer.

Såhär i vårtider börjar man lägga märke till att det finns något annat än att huttrande stirra ner i marken. Det finns annat än michelingubbar som halkar runt. Plötsligt känner man varma brisar. Plötsligt lyser solen upp alla dessa vackra människor omkring en. En kväll som ikväll, när solen ännu inte hade lagt sig, vandrade jag hem med en fånigt glad känsla bubblande inom mig. Trots att våren tar sin tid andas allt hopp och liv. Ett liv som blinkar skälmskt och ler. Och mer eller mindre medvetet log jag mot allt och alla. Då slog det mig. Så få som ler tillbaka. Så få som tar på sig det vackraste de har. Glöm kosmetika, glöm dyra accessoarer eller det senaste modet. Ger du mig ett leende så är du så mycket vackrare än de andra. Män, kvinnor, barn, pensionärer – alla mår bra av att mötas av ett leende då och då. Och du själv kommer att må så mycket bättre. Le tillräckligt länge och du kommer att bli glad. Kroppen är lättlurad. Och tack och lov för det. Så, nästa gång du tittar dig i spegeln innan du går hemifrån, kom ihåg att få på dig det viktigaste. Ett enkelt stiltips från mig till dig. Världen blir så mycket vackrare så.

Go Vest! Life is awesome there!

Skribenten på Vardagsproper har varit i Stockholms skärgård i dagarna tre för att testa drycker, äta god mat, hänga i bar, spela biljard och träffa nya vänner. Gårdagen avslutades med ett insomnat tågnät, en smärre taxiresa till Uppsala och konserter med Allout och Pull a Star Trip. Då finns inte tid för bloggar. Och till kvällen bär det av till huvudstaden igen för svettigt klubbande med vänner på Frukt&Grönt på Kägelbanan. Slutsatsen blir att livet leker och att det finns gott om möjligheter att svida upp sig! För att fira vardagen är ju Vardagsproper i vanliga fall högst svag för konceptet kortärmad skjorta, slips och väst och kommer att återkomma till varför denna kombination är så enormt fräsig. Den senaste tiden har jag dock snöat in på en annan kombination – linne och väst. Medan den förra kombinationen är förbannat stilig är den senare mer åt det sexiga hållet. Den är därtill mer luftig, vilket passar klubblivet bättre. T-shirt och väst då undrar någon kanske? Nej. Vardagsproper säger bestämt nej. Den spontana associationen blir boy band och 90-tal. Inte ok. Men väst och linne är något helt annat. Den främsta fördelen med denna kombination i jämförelse med skjorta, slips och väst är att överarmar och axlar synliggörs, vilket man ju ibland kan vilja. Om man som jag gått och förverkligat en 10 år lång dröm om tatueringar på armar och axlar kan man känna en vilja att synliggöra dessa – inte för att stoltsera och verka tuff, utan för att de numer ingår i min självbild. De är en del av den jag är och den jag vill vara. Linnet är inte i sig särskilt viktigt vilket det är, så länge som det till färg och form passar med västen. Västen står istället i fokus. Ibland kan jag undra varför ett så totalt awesome plagg som västen är så pass negligerat. Vardagsproper vill gå så långt som att säga att det är det fräsigaste plagget en man kan ha för att smidigt pimpa upp sin vardag. Varför?   

Vi kan börja med att formulera det koncept som Vardagsproper främst vill associeras med: Vardagsproper definieras här som ett klädkoncept som innebär en vanlig nedre halva (såsom jeans och bälte) och en snygg övre halva (såsom skjorta, slips och väst). Den visuella effekten ligger här i kontrasten mellan det vardagliga och det propra. Det är därför ett koncept tänkt att göra dig snyggare i vardagen – inte för att klä ner dig i propra sammanhang. Det är således ett koncept för vardagens dress code. Den vardagliga nedre delen bör sedan enligt min åsikt inte vara alltför tillrättalagd, såsom genom chinos eller pressveckade byxor, utan mer rockig, såsom jeans. Byxorna kan med fördel vara lite slitna eller trasiga. Allt detta medför en bättre kontrast till den propra delen.

Med detta sagt har västen i sammanhanget många funktioner som plagg:

1. Västen definierar din kropp hudnära och framhäver därmed din figur, vilket skjortan ensam inte gör lika bra och kavajen motverkar. Att vara vardagsproper kan såklart kombineras med en kavaj, men kavajen ingår inte i konceptet och tillför inte något till det egentligen, utan dämpar snarare effekten. Linnet definierar också din kropp hudnära men är inte ensamt ett propert plagg. Västen kommer till räddning här.

2. Västen håller slipsen på plats och döljer faktumet att du allt som oftast inte har en särskilt bra slipslängd.

3. Västen gör att du kan ha skjortan (eller linnet) instoppad i byxorna på ett snyggt sätt. För ärligt talat – instoppad skjorta är inte särskilt snyggt utan väst och/eller kavaj. Det ack så vanliga kontorsmodet med instoppad långärmad skjorta och slips har aldrig varit något som tilltalat mig. Det känns ofullständigt och tråkigt. Men antagligen har jag väl en del meningsmotståndare här. Man kanske skulle kunna tänka sig ett ungdomligt koncept med en oinstoppad kortärmad skjorta och slips, men då är vi inte längre särskilt propra ovantill. Hela konceptet har blivit vardagligt. Dessutom har en viktig accessoar gått om intet:

4. Västen framhäver den viktigaste vardagspropra accessoaren – bältet! Finns möjlighet för bälte till byxorna (vilket bör finnas) vill jag ha bälte till byxorna – alltid! Bältet tillhör också den nedre vardagliga delen och kan därför med fördel verka som kontrast till den propra. God effekt ges därför om bältet har attityd, såsom exempelvis ett nitbälte har.

Nu blev det allvarligt och en smula dogmatiskt kan det tyckas. Ta det med ro. Det här är bara de riktlinjer jag sätter upp för mig själv. Hur andra vill klä sig är upp till dem och så länge de känner sig fantastiska och tar till vara på sin potential, ja då är ju allt i sin ordning. Nu tycker jag nog för övrigt att det är dags att själv gå från ord till handling. Det är dags att lämna den enkla kalsongstil som definierat starten på dagen. Varför inte lite kläder? Varför inte en brunch? Och varför inte en fantastisk kväll? Häng med ut vetja:

http://www.facebook.com/event.php?eid=114243348654866&index=1

Kom med oss och dansa. Kom och fäll tillfället i flykten. Kom och var awesome!

Celebrate good times, come on!

När krutröken nu lagt sig efter det fyrverkeri av gratulationer som följde min födelsedag under gårdagen kan jag se en 29-åring i spegeln. Det blev ingen rock n’ rolldöd vid 27. Sorry Jim, Janis, Jimi, Curt med flera! Men såhär i efterhand får vi väl anse det vara lyckosamt. Vardagsproper behöver ju sin hittills ende skribent trots allt. Denne skribent tycker inte att det är så jätteviktigt med födelsedagar egentligen och inte heller medföljande presenter. Jag lever i ett I-land där mitt stora problem är att jag har det jag behöver och faktiskt inte har så mycket att önska mig en dag som denna. Stackars mig. Och i slutändan är det, om än lite tråkigt, lättast att köpa det man vill ha själv. Inte minst kläder. Kläder är inte något jag behöver. Jag har kläder. Ja, är det något jag har så är det det. För alla tillfällen, högt och lågt. Så det handlar inte om att jag behöver. Vi har istället kommit fram till begreppet ”att unna sig”. Och när Vardagsproper är ute och unnar sig, då snackar vi mjuka paket - möjligtvis med väldigt hårda detaljer. Just i dagarna har jag inte haft någon som helst tid över för äventyr bland galgarna, så jag plockar upp ett exempel från ett par veckor sen när jag bestämde mig för att unna mig. Vi kan se det som min present i förtid till mig själv. Jag gav mig själv 500 kronor och den medföljande tanken: go wild!

Nu tycker ni nog inte att 500 låter så mycket. När jag var liten var 500 kronor en astronomisk summa. 1000 Jenka. Jag kunde knappt tänka i så stora tal. 500 kronor borde fortfarande vara ganska mycket pengar, men en titt i valfri klädaffär tycks hävda motsatsen. Du kanske får en tröja eller ett par byxor för det, men det är nästan så att du ska gå därifrån med något slags konstig tacksamhetskänsla för att du kom så billigt undan. Vardagsproper tycker att det är synd att det ska vara så och hänger därför inte så mycket i dessa butiker, utan satsar storslaget på second hand. Glappet mellan förstahandsvärdet och andrahandsvärdet, eller snarare förstahandspriset och andrahandspriset är helt enkelt för stort. I det ena fallet betalar du med största sannolikhet ett överpris, medan du i det senare har en finfin möjlighet att göra fynd. Vardagsproper gillar att göra fynd. Besöket i en secondhandbutik är som en skattjakt. Och medan du letar är det enskilda exemplar du rotar bland. Du måste ha tur för att finna det där fräna plagget - du kan inte bara be expediten om samma vara men i annan storlek. Och där kommer charmen med det hela in. Vissa dagar rycker du på axlarna och konstaterar, nja ingen tur idag. Andra dagar tävlar ditt leende och din klädpåse om vem som är bredast. Det är en utmaning, en livsstil, ett nöje och ett sätt att bränna betydligt mindre pengar än du skulle ha gjort i annat fall. Så med det sagt kan vi konstatera att 500 kronor har potential. Och den aktuella dagen kom vi riktigt långt på det. Men det var en blandning av fynd från second hand (Myrorna) och en rea i en relativt nyetablerad kedja (New Yorker). Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om New Yorker. Jag gillar stilen på en hel del av deras kläder, men ibland kan jag bli misstänksam kring deras prissättning. Om jag betalar såhär lite, är det då fråga om riktigt dålig kvalité? Eller är det så billigt för att det faktiskt är någon annan som får betala ett betydligt högre pris, som små barn långt bort kanske? Kanske borde jag hålla mig ifrån? Jag vet inte. Borde läsa in mig mer på ämnet. Men den här readagen höll jag mig inte ifrån. Jag höll mig framme. Och det blev en sjal (15kr), en skjorta (50kr), en väst (100kr) och en tröja (50kr).

 Västen var dagens bästa köp. Jag älskar den och har den så pass ofta att mina andra västar tjurar inne i garderoben av avundsjuka. Jag tror dessutom att den kommer att överleva nyhetens behag. Den är vitsvartrutig med svart rygg. Sitter den riktigt tajt kan den kanske se lite bilringskorvig ut, men ja, ytterligare ett gott skäl att träna. Sjalen är tunn och lätt och fungerar som ett gott substitut till slips om man exempelvis vill skippa skjortan och ha linne och väst. Skjortan är svart med militärt inspirerade detaljer (vilka dock inte syns på bilden), och som pacifist är jag ju av någon konstig anledning dragen till detta. Skjortan har dessutom knapp och tygrem för att knäppa uppkavlade ärmar. Helt i min smak. Tröjan har en lite ovanlig design med en vid kapuschong och en uppstickande inre krage. Den är hur skön som helst. Min kanske mysigaste tröja just nu. Kalaset på New Yorker gick på 215kr. Ok, låt gå för den här gången.  

Myrorna gav utdelning i och med ett skärp (30kr), en kavaj (70kr)och ett par jeans (60kr).

Skärpet är svart med dubbla nitrader. Kanske något kort, så jag får använda det på yttersta hålet. Inte bli större om magen alltså. Kavajen är svart med smala vita streck och har varit väldigt skön nu under vårdagarna. Likt byxorna har de en viss tendens till stretch. Vardagsproper är självklart inne på flickornas klädhyllor och rotar nu och helt utan att skämmas. Passar det så passar det. Machomän får helt enkelt stå ut med denna tanke. Jeansen är det egentligen inga konstigheter med. Den stora nackdelen är framfickorna. Flickor – ni måste skaffa större fickor. Man får ju inte plats med något i dem, så varför ha fickor? Jeansen har dock väldigt läckra dubbla bakfickor som Vardagsproper inte visar här. Vill man se på vår utsändes bak så får man hålla sig framme. Det är också en skattjakt. Man måste ha tur. Slutnotan för dessa sju plagg blev, om jag nu inte missminner mig helt, hela 375kr. Slutsatsen av detta blir att jag, med 50-öringens tragiska bortgång och tuggummits höjda pris, nu hade en mellanskillnad på 125 Jenka. Låt oss kalla det en seger! 

Wearing clothes that should be in the bag

Söndag. Dagen efter. Dagen innan. Mellandag. Vilodag. Herr X konstaterar att han känner sig awesome. Han har ju finkläder på – exakt samma finkläder som festkvällen innan. Tveksamt säger ni. Tummen upp säger jag. För ärligt talat, så länge som blykepsen sitter på huvudet så är ambitionerna minimala för övrigt. Men det ser ju banne mig bra ut. Och det är bara jag som vet sanningen om underkläderna. Ok, jag orkade faktiskt byta underkläder. Jag orkade till och med tvätta dem, såväl som andra kläder. Och jag orkade ta del av lite visdom från min personliga coach här i livet, som hade ett och annat att säga om tvättning:

http://www.youtube.com/watch?v=GqgvLJr3SF0

Resterande ambitioner klär jag av mig… nu.