Nu är det snart dags. Vardagsproper lämnar inom ett dygn landkrabbor och grus och ger sig ut på havets böljande blå. Det är dags för en och annan öl. Det är dags för synt. Det är dags för Das Boot 2011. Vår styrman sätter kurs mot Tallinn och vi har 40 timmar på oss att dansa och festa loss iförda svartaste svart. För en utomstående kan det kanske se komiskt ut. Vi är vana att vara enstaka freaks i våra städer och byar. När vi strålar samman kan det kanske låta lite fånigt när vi säger att vi inte vill vara som alla andra. Men vi bryr oss inte. På Das Boot klär vi upp oss. Men tro inte att det är en maskerad. Det är en förbannad högtid! Vi kommer att ha konstiga frisyrer, som undercuts och snedluggar. Vi kommer att flörta med militarism i våra kängor, skjortor och hängslen. Vi kommer att se en charm i den totala frånvaron av färg, för svart är ändå fräsigast. Och vi kommer att stompa runt så svetten sprutar till musik som du antagligen inte skulle välja att lyssna på.
Vän av ordning kanske vill fråga: men hördu X, är det här verkligen din genuina stil? Är det inte så att du bara klär dig såhär just nu? Är inte det att vara en posör?
Frågorna har fog för sig. Jag ser det såhär: för mig är det viktigt att min stil och min musiksmak går ihop, likt det ofta är för personer inom subkulturer som hårdrockare, syntare, hip-hopare etc. Problemet är att jag har en mycket bred musiksmak och kan identifiera mig i många sociala sammanhang. Därför känner jag mig inte låst till en enskild subkulturs sätt att markera sin stil. Jag ser mig som en syntare. Men jag ser mig också som ett metalhuvud och som en punkare, bland annat. Detta ger en blandad stil, ett slags stilanarkism i vanliga fall. Men vid vissa tillfällen väljer jag att renodla min splittrade stilidentitet. Åker jag till Metaltown har jag en stil. Åker jag till Arvikafestivalen har jag antagligen en annan. Jag uppvisar då en del av mig som är jag, men döljer då samtidigt andra delar. Så det handlar inte bara om en dress code för en posör. Möjligen tycker somliga att man bara ska ha en stil och sedan stå för den i alla lägen. Det respekterar jag, men jag vill inte låsa mig på det viset. Jag vet vem jag är vad jag än har på mig. Och jag bryr mig faktiskt inte om vad folk tycker om det. Så mycket har punken lärt mig. Jag har för övrigt aldrig klätt mig i så många damkläder som under min tyngsta punkperiod. Men punken är ett lite paradoxalt exempel – man borde inte så lätt kunna känna igen en så uttalad stil- och musikanarkist som punkaren. För punkaren borde väl säga: jag klär mig hur jag vill och lyssnar på vad fan jag vill. Fuck you! Men uniformen och de ikoniska banden är smått reglerade sen 70-talet. Jobbigt. Tänk att det dessutom ska vara så svårt att revoltera när föräldragenerationen redan ha gjort det med bravur? Det är inte lätt att vara ung och arg idag.
Men vissa saker i tiden förändras. En äldre kollega, en herre på nyss fyllda 60 år, kom ut på lagret idag och gav mig glada tillrop. Oftast när jag spelar musik på lagret så är mottagandet lite tvekande. Elvis är alltid ok. Metallica är hemskt oljud. Men idag fick jag kommentaren: ”Idag spelar du ju äntligen något man kan lyssna på!” Jag spelade Enjoy the Silence med Depeche Mode… Så jag kan med glädje konstatera: det finns hopp, även för den äldre generationen. Så nu, några dagar framöver: njut av tystnaden! Ohoj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar