När jag gick på högstadiet var jag en så osäker liten pojk. Jag ville vara så cool. Jag var inte cool. En strategi jag hade var att försöka se svår ut. Det försöket fick ett abrupt slut när en flicka som jag tyckte var söt undrade varför jag gick runt och såg sur ut jämt. Nej nej, ville jag säga. Jag är inte sur, jag är häftig. Eller? Lite? Nej? Fan. Sen dess har jag försökt le mer.
Såhär i vårtider börjar man lägga märke till att det finns något annat än att huttrande stirra ner i marken. Det finns annat än michelingubbar som halkar runt. Plötsligt känner man varma brisar. Plötsligt lyser solen upp alla dessa vackra människor omkring en. En kväll som ikväll, när solen ännu inte hade lagt sig, vandrade jag hem med en fånigt glad känsla bubblande inom mig. Trots att våren tar sin tid andas allt hopp och liv. Ett liv som blinkar skälmskt och ler. Och mer eller mindre medvetet log jag mot allt och alla. Då slog det mig. Så få som ler tillbaka. Så få som tar på sig det vackraste de har. Glöm kosmetika, glöm dyra accessoarer eller det senaste modet. Ger du mig ett leende så är du så mycket vackrare än de andra. Män, kvinnor, barn, pensionärer – alla mår bra av att mötas av ett leende då och då. Och du själv kommer att må så mycket bättre. Le tillräckligt länge och du kommer att bli glad. Kroppen är lättlurad. Och tack och lov för det. Så, nästa gång du tittar dig i spegeln innan du går hemifrån, kom ihåg att få på dig det viktigaste. Ett enkelt stiltips från mig till dig. Världen blir så mycket vackrare så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar