Cleaning out my closet

Jag tyckte att det var dags att gå igenom min dignande garderob. Ett tydligt tecken på att det är dags är att man inte får plats med mer. Och jag kände att det var dags att säga ett stort fuck you till det som inte är jag. Det jag inte vill vara. Det som var där för andra. Så jag tog ett djupt andetag. Sparkade mentalt in dörren. 10,5kg rensades ut. En sopsäck. Såg jag någon skillnad i garderoben? Nej.

Jo okej, nog kunde jag ana lite mindre färg nu. Lite mer gråskala trädde fram. Blått hade åkt all världens väg. Men som en person intryckt i benämningen, i formen, ja i den förbannat tradiga normen ”man” kändes det skönt att göra mig av med detta. Det är inga ungar som skapat idéer kring blått och rosa och de normer dessa förknippas med. Det är vi vuxna. Och vi kan välja att stå utanför. Ta ställning. Välja bort. Välja nytt. Jag kan finna ett värde i att ifrågasätta godtyckliga könsnormer (och då för min del speciellt normer knutna till att vara ”man”) och deras symboler. Tänka själv. Välja annat. Sen så är det ju inte hela världen såklart. Kläderna är inte du. Inte en tråd är tvingande när du formar uppfattningen kring vem du är. Men du har möjligheten att genom dem säga något som du har på hjärtat eller visa vem du vill vara. Men men…

Den tanke som slog mig när rensningen hade gjorts var: kom jag inte längre än så här? Var det verkligen hårdhandskar jag hade på mig? Så mycket fanns kvar för att ”det skulle kunna vara bra att ha”. Som stoppas tillbaka. Göms undan med hänvisning till möjliga situationer, mer eller mindre sannolika. Men måste allt vara så välanpassat när de där situationerna oväntat dyker upp? Tydligen. Men jag jobbar på det. Man borde kunna gå i skogen med läderbrallor, träna i jeans, bada i kalsonger. Och framför allt: Spara aldrig kläder med hänvisning till att de skulle kunna vara bra att måla i (om du nu inte målar ofta vill säga). Har jag någonsin sparat kläder för att måla i? Ja, betydande mängder. Har jag någonsin målat i kläder som jag sparat för att måla i? Nej. Målar jag överhuvudtaget? Bara på papper. Behöver jag speciella kläder för det? Nej.

Men där stod jag alltså, med en säck kläder, som med lite mindre bortskämd separationsångest skulle ha kunnat vara betydligt större. Nu skulle den bort. Visst hade man kanske kunnat sälja något, men antagligen hade det inbringat för lite för att det skulle vara värt mödan och dessutom hindrat mig från att överhuvudtaget få något uträttat. Sen hade det förhindrat något förknippat med ett större värde: värdet av att ge. Och det säger jag inte för att få ett puttenuttigt ”aaaw” utan för att det faktiskt är bra ballt.

Så ut åkte säcken. Kanske var det bara en klump av tveksamt värde - men kanske också något likt en julsäck som i förlängningen kunde leda till några extra tallrikar soppa för någon bättre behövande. Vad vet jag? Det finns något visst i att ge. Dels för att det ger en inre tillfredsställelse av att göra gott (ja Karl-Bertil Jonsson, så är det, och det har man sin fullaste rätt att njuta av) och dels för att det kommer andra till nytta. Och även om denna typ av välvilja tyvärr ofta har utnyttjats historiskt sett av tveksamma organisationer, så får detta inte hindra oss från att fortsätta vilja och försöka finna vägar mot ett rimligare sätt att leva i den här överdrivna världen av materiella värden. Vår konsumism är sjuklig och i det långa loppet helt ohållbar. Och när det gäller andrahandshandel, som är den fräsigaste formen av handel, så är det också av vikt att man faktiskt ger tillbaka för att upprätthålla systemets fortsätta vitalitet. Att ge för att få. Men det är svårt att inte vara en del av det andra. Lätt att prata. Lätt att spy på sina pretentiösa plattityder och höga ideal som så lätt blåser ihop som westernkulisser.

Kanske vill jag mest bara bli av med saker. Bli av med en börda, ett ok. Känna att jag möjligen äger lite men inte ägs. Frigöra mig från tingen. Bli mig.